Elder Joseph B Wirthlin, the oldest living apostle, died on Monday night around 11:30 pm at the age of 91. Read more…
Although I knew the day was approaching, it still hit me hard when I found out last night that Elder Wirthlin had passed away. I truly looked up to this man. Of all the talks at the General Conferences, his are among the ones I remember the best; they always touched on the simple, honest truths of the gospel, focusing much on love and service.
I don’t think everyone saw him as a natural born speaker; he didn’t take the stand to entertain the audience with elegant rhetorics and the waving of arms. His words were always simple and his presence humble. For me it was never about how he said it - it was what he said that made such a profound difference in my life.
His last talk given at the latest General Conference is a perfect representation of what he stood for in life, and what he believed in. It is a great teaching on how to deal with adversities in life, among other things with humor. Click to read Come What May, and Love It. Or you can see the broadcast in two parts from Youtube below.
I have never met Elder Wirthlin, but on my mission 1988 I served for three months in Salt Lake City, and there I happened to knock on the door to his house. His wife Elisa opened and let me and my companion in. She was the most darling person. She invited us in to their kitchen where she gave us some cookies and lemonade. We had a great little chat with her. She passed away two years ago. I can just imagine what a joyful reunion it must have been when she met her Joseph again.
Dagens ord är en fortsättning på förra veckans text. Här kommer några ytterligare principer som min tvååriga dotter har lärt mig angående bra kommunikation.
Princip nr 1: Börja prata. Denna tanke är kanske främst riktad till oss män. Vadå börja prata? Ja, alltså: öppna munnen, sätt igång, börja ljuda.
Ibland kan vi befinna oss i mental dvala, det vill säga när vi fysiskt är på en plats men mentalt i landet Ingenstans. När jag av en händelse besökte just denna plats häromveckan, då kände jag plötsligt hur två små, men viljestarka händer grep tag om mina kinder. Sedan tryckte sig en näsa mot min, samtidigt som jag vaknar till ordentligt av en välbekant röst som ropar: ”Pjata, pappa! Pjata då!”
Jag hade visst missat Claras tidigare försök att få min uppmärksamhet, men nu när jag var vaken ”pjatade” jag på ordentligt så att hon blev nöjd. Hon ville bara bli hörd och sedd, så enkelt var det. Ändå gör vi det så svårt ibland.
Princip nr 2: Hör vad som verkligen sägs. Detta gäller för den som lyssnar. Det har inte alltid varit lätt att förstå en tvååring. Visste du till exempel att ”milla” betyder välling, eller att ”muska” är ett annat ord för smörgås. Men i vissa fall är det lättare: ”lollibumpa” kopplade jag genast ihop med Bolibompa.
Tyvärr har lyssnaren inte alltid tålamod att försöka höra vad talaren försöker säga. Nyligen gjorde jag dock mitt yttersta för att förstå en djupt olycklig Clara, som under en timmes tid försökte få mig att visa henne ”jusika”.
Tänk… tänk, Louis! intalade jag mig själv. Vad låter som “jusika”? Vad är det hon tycker om just nu? Då kom det: ”High School Musical!” jublar jag.
”Jaaaa!” tjoar den lyckliga flickan, extremt lättad över att hennes tröga pappa äntligen förstod.
När jag sedan ser henne dansa och sjunga framför tv:n, och med glittrande ögon tittar på sjungande ”Tjoy” och ”Gabjella”, då känner jag att det verkligen var värt ansträngningen att lyssna. Allt blir så mycket bättre då.
Princip nr 3: Tala tydligt. Detta är för den som talar. Om man nu inte råkar ha bra lyssnare till hands så kan det vara en fördel att uttrycka sig på så vis att det inte kan uppstå missförstånd.
På just detta otvetydiga sätt talade Clara till oss i bilen i somras, den gången hon faktiskt uttalade sin första fullständiga mening. Jag minns hur vi alla satt där och småpratade när hon, utan förvarning, gastar med full styrka: ”JAG MÅSTE PINKA!”
Sammanfattningsvis: prata på; men var lyhörd och lyssna noga; tala tydligt; och om du behöver pinka – stanna bilen snabbt.
Those of you who have tuned in the last couple of days must have been really confused. Just want you to know, I am still getting to know this new theme a little better, and I have not yet decided how the layout should be in all cases. In part it has to do with some technical difficulties, but also that I simply need to “feel” my way forward. I have tried a few things, for example, that I didn’t feel 100 % about (and if I dont’ feel 100 % I don’t do it!).
One choice I have made, however - and I may ask your oppinion on this - is to have a “clean” header. This is partly symbolic also, because it puts the image in focus, which is a big deal on this site, as you know.
In the middle of all this I have also had the stomach flue (or I actually suspect food poisoning) so I haven’t been up to par, to say the least. But I’m back on my feet again.
Anyway… just asking for a little more patience. I’ll let you know when I’m done (which is never… but… you know what I mean).
For some time now I have thought about creating a special page that deals uniquely with finding motivation and inspiration in life. This is a subject of great interest to me, or rather of great importance. Few topics carry heavier weight that this one, because I feel we owe it to ourselves - and those around us - to make the best of life. And because we live in a fast-speed and competitive world that sometimes dampen our drive or motivation, we have all the more reason to search for those values, principles, and ideas that can help lift us up.
Today, therefore, this page that I choose to call Life Motivation is starting to take shape. For me, there could be no other title because life, simply put, is initself our greatest motivator. Without a doubt, life has a wealth of treasures stored up for all of us. This does not mean, however, that we selfishly grab what we can. On the contrary, the pursuit of true happiness is based on humility for life and on selfless giving.
On this page - which will constantly change (a very good word, by the way) - I have put together some points of advice that I hope can foster a greater motivation in all of us. Connected to each advice is one or more blog posts that deal with the subject.
Please note that the words I write are not presumptuous. I don’t claim to be an expert. But my words do make claim on hard earned life experience. I just want to share some of those ideas that have helped me understand and enjoy life more fully. And should there only be a few tools here of benefit to someone, then that’s worth any effort on my part.
Jag sitter här och har en diskussion med min tvååring. Hon försöker övertala mig om att hon inte behöver äta frukost. Hon har nyss svalt en hel vällingflaska och säger sig nu även ”behöva” lite nyponsoppa.
”Nej, Clara, du behöver inte dricka mer. Du behöver mat nu!”
”Nähä!” replikerar hon snabbt.
”Joho!” säger jag bestämt.
”Men,” ålar hon sig, ”jag blir suuuk mat!”
”Nej, lilla gumman, du blir inte sjuk av mat.”
Helt ärligt, en av de svåraste prövningarna för en småbarnförälder är att hålla sig för skratt inför barnen. Det här är ju bara för underbart! Jag tänker på hur tiden har rusat iväg. Det kändes som igår när Clara gjorde sina första gurglande läten. Nu sitter vi och har debatt i vardagsrummet.
Spontant känner jag att det är dags att lära ut en av livets viktigaste principer: kompromiss. ”Om du äter mat först så kan du få lite nyponsoppa sedan. Okej?”
Visserligen slog hon inte volter av lycka men hon gick med på det i alla fall. Och nu sitter hon där med mat i magen och flaskan i munnen. Alla vinner.
Men… oj, vad fort det går. Hon har visst bestämt sig för att halsa flaskan på rekordtid. Den är redan tom. Och nu hasar hon sig ner från soffan… vänder sig mot mig… närmar sig med bestämda steg… klättrar upp i mitt knä.
Med resolut stämma säger hon: ”Sitta pappas knä!”
”Älskling, du får alltid sitta här, det vet du, men jag ska bara skriva klart på datorn.”
”Nä!”
”Du… ha,ha… vill du inte att Länstidningen ska få pappas krönika?”
”Neeej!” ropar hon. Gränsen för antal kompromisser per dag är tydligen redan uppnådd. Förresten verkar hon andra planer för oss.
”Åka pumpa nu?” säger hon helt plötsligt.
”Va?”
”Åka pumpa pappa?”
”Jaha, du vill åka pulka med pappa?” (Vi jobbar fortfarande med prepositionerna).
Hon lyser upp som om jag hade kommit med världens bästa förslag. ”Jaaa, kom pappa!” säger hon med glittrande ögon.
Ja, ja, vad gör man? Det är väl bara att avrunda för den här gången och önska er alla en härlig dag. Snön vräker ju ner utanför. Inte kan man sitta här inne och skriva när man kan göra något mycket roligare.
… for the current mess. I am changing my webpage theme into something more “simple”. I haven’t figured out yet all the steps I want to take, but I will… eventually. This is just how I am: trying out a few ideas, and then keeping the best one. For old visitors it may seem a bit confusing, but be patient. Within a few days things will look okay.
Louis
Som förälder behöver man ibland göra saker med varje enskilt barn. Ett sådant tillfälle var när jag tog Johannes, vår äldsta son, till Arlanda – för han älskar allt som har med flygplan att göra.
Vi strosade runt lite på flygplatsen och hade det riktigt mysigt. Men jag hade planerat en överraskning. Därför körde vi till slut in på en liten, slingrande väg som ledde till norra utkanten av startbanan. När vi klev ur bilen hörde vi genast ett dån som fick luften att vibrera omkring oss.
”Woooow, pappa!” Johannes var i himmelriket. Som om man närapå kunde ta på det stiger det upp ett plan rakt ovanför våra huvuden.
Det här blir nästan som årets grej för honom. Vi stannar kvar en lång stund, trots att vi känner oss kraftigt nedkylda, och ser plan efter plan flyga förbi. Samtidigt tar vi en massa ”coola” bilder.
Men vår glädje avbryts snart av en patrullbil som dyker upp. Med en känsla av att jag har gjort något fel, kliver jag försiktigt fram till väktaren som sitter kvar i bilen. Han är visserligen hövlig men förklarar bestämt att man inte får parkera vid denna plats. Jag ber om ursäkt och säger att det inte ska hända igen.
När han åker iväg hör jag Johannes bakom mig: ”Pappa, det här är sååå pinsamt! De kommer att kicka ut oss!”
Men jag känner mig inte lika orolig. ”Nej då, det är okej! Förresten ska vi åka nu ändå.”
Vi hoppar in i bilen och kör iväg. Men när vi närmar oss södra sidan av flygplatsen frågar jag om inte Johannes också vill se landningsbanans framsida. Det ville han såklart.
När vi kommer fram ser jag att ett plan är just på väg att landa. ”Oj, jag måste skynda mig att ta en bild,” säger jag medan jag kastar mig ur bilen.
”Men du får väl inte lov att stanna här!” ropar Johannes efter mig. ”Tänk om patrullbilen kommer tillbaka?”
Med planet redan inställd i kamerans sökare svarar jag lugnt: ”Äh, han är säkert flera kilometer härifrån.”
Jag hinner inte mer än säga orden förrän en bil bromsar in bakom oss. Gissa vilken? Den här gången skäms jag verkligen. Och med svansen mellan benen, redo att ta emot mitt straff, går jag fram till väktaren.
“Wow, du är verkligen snabb… he, he!” är det enda jag får fram.
Han tycker inte alls att jag är rolig. Så jag ber ödmjukt om ursäkt – igen.
När jag hoppar in i bilen är inte Johannes sen att kommentera hur otrooooligt pinsamt det där var, och att han minsann skulle berätta det för mamma, osv, osv.
”Men du,” skrattar jag, ”jag fick i alla fall min bild!” Sedan tittar jag på honom. ”Och du måste erkänna, det var ganska roligt… eller hur?”
Till slut kan inte ens han hålla sig för skratt. ”Jo, pappa, det var rätt kul… faktiskt.”
Pinsamma pappor. Ibland är de kanske inte så dumma att ha med sig.
Vår familj skattar sig lycklig att få bo i närheten av skog och vatten. Att vara ute i naturen ger mycket sinnesro; där får tankarna mer utrymme att sväva fritt. Visserligen svävar det väldigt fritt för mig ibland, för i mycket av det jag ser så ser jag egentligen andra ting: något dolt, något spännande.
Kanske är jag lite skadad… men roligt är det i alla fall. Och jag kan varmt rekommendera det: Gå ut i naturen och filosofera lite!
När jag tog denna bild formades just en sådan där förunderlig tanke i mitt sinne: Hur känner sig den där björken egentligen? Jag menar, med sin bländande färg sticker hon verkligen ut från de andra träden. Känner hon sig inte malplacerad?
Nej. Så är det inte. Men hon vill något. Se på henne! Se hur hon sträcker sig mot skyn. Se hur hon med färgprydda grenar signalerar i svepande rörelser: Här är jag. Upptäck mig! Hon ropar orden, inte för att hon tror sig vara bättre än de andra träden utan för att hon är stolt över den hon är, och för den glädje hon vill ge andra.
Nu går hon igenom en förvandling. Hon rör sig vidare. Världen omkring henne håller fast vid det som har varit, men hon tar ett steg framåt, djärv inför tanken på förändring. Detta är trots allt vad hennes liv handlar om: förändring.
Nyligen hörde jag en vis man säga: ”Inget i livet är så bestående som förändring.” Det måste väl vara så. Livet är en ständig resa. Vi kan inte stå kvar idag där vi stod igår. Vi har nya utmaningar att möta, nya beslut att fatta, nya personer att beröra; som björken i skogen har vi nya färger att visa upp.
Jag kommer att avsluta mitt liv som 41åring genom att skriva denna krönika. För om exakt 23 minuter (tisdag kl 11:37) fyller jag 42 år. Därmed fortsätter jag med stormande steg in i den gyllene medelåldern.
Och det är okej. Faktum är, jag tycker det är ganska trevligt att bli äldre, för jag ser att min livsglädje bara ökar med åren. Men en sak är jag dock orolig för: håller jag på att bli senil? För man kan ju inte undgå att fundera ibland, med tanke på hur virrig jag har börjat bli.
Vi börjar med det vanligaste: jag slarvar bort bilnycklar, tappar mobilen och förlorar pennor (som sitter bakom örat). Men dessa ting räknas kanske inte, eftersom alla gör det… eller?
Därför går vi vidare. Allt oftare, när jag med ett bestämt syfte går in i ett rum, glömmer jag i samma ögonblick bort vad det var jag skulle göra där. Då får man återkalla samtliga steg i hopp om att någon av dem ska väcka minnet till liv igen. Tyvärr händer det mer sällan.
Eller vad sägs om denna nästan dagliga rutin: jag går för att låsa dörren om kvällen, men när jag är klar och har börjat gå bort från dörren undrar jag om jag verkligen låste den? Och då är det bara att traska tillbaka.
Och mjölkkartongen, varför står den i skafferiet igen? ”Vem har ställt den dä…?” börjar jag säga, men avbryter snabbt mig själv. Kanske det är bäst att inte fråga.
Ett par gånger har det knackat på mitt kontor. När jag öppnar står grannen där och frågar: ”Ska du inte ha dina nycklar?” Jag svarar: ”Jovisst!” ”Men varför hänger de i låset utanför då?” fortsätter han. Bra fråga.
Just det där med nycklar är lite läskigt faktiskt, för en morgon när jag skulle hämta tidningen såg jag att nycklarna fortfarande satt på dörrens utsida. Jag vågade inte ens ta upp diskussionen med frugan om vem den skyldige var. Jag visste att jag skulle förlora.
Men det snurrigaste av allt måste ha varit när jag en dag riktade bilnyckeln mot ytterdörren och försökte låsa den med nyckelns fjärrstyrda enhet.
Jag läste ikväll på Internets Wikipedia att senila personer har ”en varaktig sjuklig störning av högre intellektuella funktioner med försämring av minne och logiskt tänkande”. Jag bara undrar: är jag ensam, eller finns det fler där ute vars högre intellektuella funktioner är störda.
Sometimes you get things in the mail you actually don’t delete. Below is such an example. The reason I like this is that I have often looked at TV-ads and wondered at how gospel-centered they are, with exception of the ending. For example, the COKE commercials always talk about the “real thing” and how life is great because of this one “thing”. Then they ruin everything by showing a Coke bottle instead of Jesus – the real “real thing”.
A fifth grade teacher in a Christian school asked her class to look at TV commercials and see if they could use them in some way to communicate ideas about God. Here are some of the results:
God is like BAYER ASPIRIN
He works miracles.
God is like a FORD
He’s got a better idea.
God is like COKE
He’s the real thing.
God is like HALLMARK CARDS
He cares enough to send His very best.
God is like TIDE
He gets the stains out that others leave behind.
God is like GENERAL ELECTRIC
He brings good things to life.
God is like SEARS
He has everything.
God is like ALKA-SELTZER
Try Him, you’ll like Him!
God is like SCOTCH TAPE
You can’t see Him, but you know He’s there.
God is like DELTA
He’s ready when you are.
God is like ALLSTATE
You’re in good hands with Him.
God is like VO-5 Hair Spray
He holds through all kinds of weather.
God is like DIAL SOAP
Aren’t you glad you have Him? Don’t you wish everybody did?
God is like the U.S. POST OFFICE
Neither rain, nor snow, nor sleet nor ice will keep Him from His appointed destination.
God is like CHEVROLET
The heart beat of America
God is like MAXWELL HOUSE
Good to the very last drop.
God is like BOUNTY
He is the quicker picker upper… He can handle the tough jobs… and He won’t fall apart on you.
I thought that was good for remembering on a Sunday morning.
Have a nice Sabbath,
Louis
Har du någonsin lekt med tanken på hur mycket du kunde vara värd? I kronor, alltså. Personligen behöver jag inte undra längre. Jag har fått svaret – från Ebay. Någon skickade nämligen denna bild till mig från en internetauktion.
Det är jag som klippdocka, en ovanlig raritet från 1984 (så ovanlig att inte ens jag kände till dess existens). Det är en något trimmad Louis ni ser. Hår har han också. Och vid sidan om ser ni lämpliga accessoarer. Utropspriset var 12 kronor. Hur många bjöd? Ingen.
Vad har hänt med världen egentligen?
Senare blev jag emellertid tröstad av ett möte med en person som ville vara jag – visserligen när han var fyra år, men ändå. Efter det att jag och bröderna hade gjort ett musikframträdande i Stockholm kom det fram ett TV-team som ville göra en intervju.
Programledaren berättade då att han och hans bröder hade haft värsta slagsmålet 1984, då vi vann i Luxemburg, om vem av dem som skulle spela Louis, i en imitation av den där låten… ja, ni kanske vet. De hade slagits så våldsamt att vederbörande fick ett jack under vänster öga. Utav det blev det senare ett ärr. Och det ärret visade han stolt upp för mig.
Otroligt, tänkte jag. “Och det gjorde du alltså för min skull”, utbrast jag i dold förundran.
“Jo, men det var ju du som hade den blåa skjortan”, tillade han. “Det var ju den alla ville ha!”
“Jaha… självklart”, skrattar jag. Där sprack den illusionen.
Ja, ja, säga vad man vill, men jag har i alla fall mitt ärr på en annan persons ansikte - utan att ha utdelat ett enda slag.
Often, you can know a persons mind by just looking into his eyes. Cicero (106-43 BC) said: “The face is a picture of the mind as the eyes are its interpreter.” The French say: “Les yeux sont le miroir de l’dme” (The eyes are the mirror of the soul). “The eyes are the window of the soul” is the English variant. The origin of these last words can be found in Matthew 6:22:
“The light of the body is the eye: if therefore thine eye be single [to the Glory of God], thy whole body shall be full of light.”
Hence, focusing our eyes on the true Light will brings more light and understanding to our soul.
Just a thought.
Here’s a window I like to look into. It belongs to someone very dear.
Since we all seem to be in a lovvy dovvy kind of mood, set by Lord Byron, here is another beautiful classic, this time from Elisabeth Barrett Browning. Read this to a special someone today, and see what the reaction will be… then give us a full report below (or maybe a half-full report would do)
How do I love thee? Let me count the ways.
I love thee to the depth and breadth and height
My soul can reach, when feeling out of sight
For the ends of being and ideal grace.
I love thee to the level of every day’s
Most quiet need, by sun and candle-light.
I love thee freely, as men strive for right.
I love thee purely, as they turn from praise.
I love thee with the passion put to use
In my old griefs, and with my childhood’s faith.
I love thee with a love I seemed to lose
With my lost saints. I love thee with the breath,
Smiles, tears, of all my life; and, if God choose,
I shall but love thee better after death.
For years I have loved this poem. It must be one of the most eloquent declarations of love, all time.
She walks in beauty, like the night
Of cloudless climes and starry skies;
And all that’s best of dark and bright
Meet in her aspect and her eyes:
Thus mellow’d to that tender light
Which heaven to gaudy day denies.
One shade the more, one ray the less,
Had half impair’d the nameless grace
Which waves in every raven tress,
Or softly lightens o’er her face;
Where thoughts serenely sweet express
How pure, how dear their dwelling place.
And on that cheek, and o’er that brow,
So soft, so calm, yet eloquent,
The smiles that win, the tints that glow,
But tell of days in goodness spent,
A mind at peace with all below,
A heart whose love is innocent!
Jag vet att det finns personer som får kväljningar så fort trosfrågor kommer upp på tapeten.Därför är det kanske läge att varna känsliga läsare på en gång.
I somras tog jag denna bild av en skärmflygande familj som drogs med båt över en havsvik, allesammans fastspända endast i en tunn, men stadig vajer.
Min första tanke var att vajern inte enbart bar på personer utan även på en märklig symbolik: den var faktiskt människornas livlina. Skulle vajern brista skulle skärmen hastigt falla mot djupt vatten.
Oundvikligen kom jag då att tänka på en annan livlina som i styrka är omätbar mot någon annan: Guds ord.
Ytterligare en illustration kanske är behjälplig. Se framför dig en drake, högt svävande, fastspänd i en lång lina. Sedan fråga dig själv: Håller linan ner draken eller håller den upp den? De flesta brukar svara att linan håller ner draken. Okej. Men vad händer då om vi skulle kapa linan? Draken flyger iväg, svarar man. Ja, förvisso.Men den kommer inte särskilt långt, för efter några sekunder kraschar den mot marken. Sålunda, det som tillsynes håller draken nere är i själva verket det som håller den uppe.
Det finns många som menar att Guds ord eller bud binder fast människan och gör henne ofri. Att den känslan existerar är kanske inte så underligt med tanke på hur dagens samhälle fostrar folk att med näbbar och klor kämpa för sina rättigheter, samtidigt som deras skyldigheter mot andra ska tonas ner. Om det därför är rätt att jaget ska stå i centrum, då skulle till med den här krönikören medge att Guds ord är förtryckande – eftersom dessa handlar om osjälviskhet och kärlek mot sin nästa.
Men det är inte rätt! Vi lever inte för oss själva, utan för varandra. Därför kan Guds ord aldrig vara förtryckande. Tvärtom, de befriar, eftersom de ser till allas bästa. (Jag talar nu om läran som sådan, inte individers eller nationers missbruk av den.) Tänk bara efter hur världen skulle se ut om människor i sanning följde Jesu råd och exempel.
Därför förhåller det sig med Guds ord som med vajern och linan: de ämnar lyfta oss, inte dra ner oss. Om du fortfarande tvivlar, spänn fast dig så får du själv se.
Louis
Mannen i bilden låter sig lyftas av livlinan. Så länge han sitter spänd i linan lyfts han uppåt.
Släpper han taget om livlinan faller han. Det kanske ser vackert ut, men det varar blott ett ögonblick.
Here is now the final list of photos in the Animal category (See Beautiful Planet Photography). Although you may have seen some of these photos before, I have now filed them in the right place.
Elder Joseph B Wirthlin, the oldest living apostle, died on Monday night around 11:30 pm at the age of 91. Read more…
